Orfeus handlade om när Orfeus ville hämta tillbaka sin sköna Eurydike från dödsriket när hon blev biten av en orm och dog.  Han var tvungen att ta sig hela vägen ner till Hades. Vägen dit var inte den lättaste utan han fick stå ut med en del hemska saker på väg ner. Det han tycker är skrämmande i vardagen och liknande var det som han fick stå ut med. Bland annat träffade han en av alla kvinnor han har gjort gravida och även alla ”sina” barn. Detta var en av alla saker han tyckte var obehagligt.  Jag tycker Orfeus vill berätta för oss att en person som har stigit ner till dödsriket är fast där. Det var den personens tur att lämna vår värld, ödet sa sitt. Men Hades gav Orfeus en chans: Han skulle få ta tillbaka sin sköna Eurydike men då fick han lova att aldrig vända sig om och titta på henne, då skulle hon återvända. Ödet hade ju som sagt redan talat och Eurydike återvände när hon stod på gränsen till den mänskliga världen.  Jag tycker scenen var väldigt bra gjord, man behöver inte massa extra arbetskraft för att ändra efter en scen. Det var väldigt häftigt med den tekniska biten när man med hjälp av någon slags projektor la upp en bild eller film på bakgrunden för att ändra scenen så pass enkelt. Det var enkelt att hänga med när en ny scen tog plats. Man ändrade bakgrund snabbt och effektivt.  Koreografin var häftig. Det var snyggt att alla var så samspelta, man märkte hur rörelserna var i takt med musiken. Man höll även takten med varandra på ett bra sätt. Likaså symboliserade maskerna ett väldigt tydligt byte av person. Man märkte att personen förändrades när skådespelaren tog på sig en annan mask. Maskerna var så pass övertydliga så man inte behövde byta så mycket kläder, utan det räckte med en mask. En mantel förtydliga vissa saker på ett bättre sätt och gjorde det hela mycket mer verklighets troget.

 Nu var Tristan och Isolde tillslut utläst. En riddarroman skriven av Joseph Bédier, med sina jättar, drakar och kärleksdrycker.

 Historien handlar om det förälskade paret Tristan och Isolde som kämpar sig genom boken genom att göra rätt (vara ärliga). De hade en väldigt svår tid tillsammans, men det var värre när dem inte var det. Dem starka banden var starka redan från början när dem såg varandra, men blev odelbara när dem drack en kärleksdryck. De kunde inte hålla ihop därför Isolde var konung Marcs fru. Tristan och Isolde klarade inte att vara ifrån varandra så de flydde till skogs, men de tog sig tillbaka till slottet förmodligen för att det inte kändes rätt att försvinna när båda hade en bra relation med konung Marc. Konung Marc blir förargad och avvisar Tristan från landet med sorgen i sitt hjärta, men han vet att det är det enda rätta. När Tristan är iväg hjälper han andra hertigar och baroner. Efter att ha hjälpt hertig Hoël, får han hans dotters hand, Isolde med de vita händerna. Tristan försöker på många sätt få kontakt med Isolde den blonda men utan resultat. Han blir sårad av en förgiftad lans i en strid och insjuknar fort. Han ber då sin svåger att hämta Isolde den blonda för att få träffa henne en sista gång. Tristans fru har även hört en hemsk sak från sin egen man och bestämmer sig för att hämnas på Tristan. Hon säger att Isolde den blonda aldrig kom till honom. Tristan som inte hade så mycket tid kvar slutar då andas och dör. Isolde med de vita händerna lurade Tristan och ett tag senare stiger Isolde den blonda iland, och möts då av sorg. Hon förs till Tristan där hon lägger sig bredvid honom och dör av brustet hjärta.

Jag kan ju säga att min kompis hade rätt när han sa att jag skulle tänka Shakespeare i slutet. Något liknande som hände Romeo och Julia, men som jag aldrig trodde skulle hända. Jag kunde ju ana att något speciellt skulle hända, men inte så. Det är en sak författaren gör mycket bra, man kan inte förutse vad som komma skall. Det gör boken mycket mer spännande. 

Man visste inte så mycket om karaktärerna, utan det blev som en liten glipa mellan läsaren och dem. Man fick inget grepp om dem, man visste typ att de var kära i varandra, men så mycket mer visste fick man aldrig reda på, man fick inget djup i det hela. Isolde vet man knappt något om, mer än att hon växte upp på Irland och att hon skulle bli drottning där. Tristan däremot fick man ju i alla fall reda på vad som hände när Tristan var liten, men som sagt inget om Isolde. Kan det vara att man diskriminerat kvinnan i detta sammanhang, likaså pratas det bara om Tristans äventyr, att han dräper drakar och jättar. Medan Isolde sitter på slottet och är drottning åt Marc. 

Som jag skrivit i tidigare inlägg så tycker jag texten är gammalmodig, likaså boken och ibland kan det vara hyfsat svårt att förstå. Dels kan ju detta bero på att den säkert är lite mer anpassad till människorna på 1900-talet när Bédier skrev boken, och så är det ju förnyat en del så man ska lyckas förstå idag. Bédier har en tendens att lägga in egna tankar i historian också, och det kan också göra det lite jobbigt. För då vet man inte riktigt vad man befinner sig. Utan helt plötsligt är man förbi avsnittet.
Annars tycker jag boken var spännande, det händer alltid något. Så fort ett äventyr är över börjar ett nytt. Det gör att man nästan inte vill sluta läsa utan bara fortsätter tills ett nytt kapitel börjar. Då känner man att det är dags att sluta. Historien handlar om kärlek och äventyr kan man säga. Det är dem två största ingredienserna, och dessa två tillsammans bildar en spännande äventyrslysten kärleksberättelse. En sak som var väldigt typisk också var att Tristan var som en ”superman” genom hela boken. Han klarade av allt utan minsta lilla skråma (med några få undantag). När han väl blev skadad så var det rivsår, men då visade det sig istället att det var gift på de vapnen som skadat honom. Giftet var som kryptonit och gjorde honom försvagad, och i slutet gjorde det honom så svag att han dog.  

Jaha då var man här igen, och har faktiskt läst ytterliggare några sidor. Så nu är det strax slutspurten kvar. Har kommit så långt att Tristan och Isolde verkar vara påväg att träffas igen. Tristan och Karhien (tror jag han hette) kommer till landet där hertig Marc har makten som pilgrimmer. Där börjar äventyret om Tristan och Isolde ska lyckas träffas en sista gång.

Slutskedet börjar närma sig känns det som, och man blir lite nervösare när man inte riktigt vet vad som kommer hända. Jag har ju mina aningar men det är inte alls säkert att det blir som det blir. Jag har fått en ledtråd av en kompis i alla fall och det var: "Tänk Shakespeare".

Jaha då var man här igen. Denna gången några sidor längre än sist. Nu har nämligen Tristan gjort sig av med två baroner och flytt vidare till Wales. Där hjälper han det Walesiska folket med att besegra en jätte, och på så sätt vinna hunden Petit-Crû. Denne hade Hertig Gilian över Wales försökt att lätta bördan från Tristans hjärta med. Hunden var nämligen förtrollad. Den fick smärtan som Tristan hade i hjärtat att vekna och försvinna. Tristan stog inte ut med detta och vann på så sett hunden genom att besegra jätten. Han skickade den genast till Isolde som förstod att den var förtrollad.

Det är väldigt mycket som är förtrollat, som jag skrev i Amanda L blogg att Tristan var som en superman. Inget rår på honom, förutom giftet från spjutet i början av boken. (giftet var som kryptonit).  Han klarar i princip allt utom det hans hjärta inte klarar av att låta honom göra. Som t.ex fly från landet när han hade chansen. Men skulden att han hade flytt med Isolde från hertig Marc fick honom att återvända.

Jaha då var det då dags att börja blogga. Det enda man har bloggat innan är väl isåfall på lunarstorm och det var ett bra tag sen. xD Men nu är det lite mer seriöst.

Tristan och Isolde ja, en rätt spännande bok faktiskt. Ett gammalmodigt språk som jag inte gillar sådär jätte mycket, men om jag ska vara ärlig så är jag inte stört förtjust i att läsa. Men denna gången är den rätt spännande som sagt. Jag har kommit lite mer än halva boken och Tristan och Isolde har åter kommit tillbaka till slottet Tintagel efter ett tags gömmande i skogen. Denna gången kommer de bli särade på i en oviss framtid med tanke på att Tristan är tvungen att lämna landet. Det är inte det lättaste att skilja sig ifrån hjärtats stora kärlek.