Nu var Tristan och Isolde tillslut utläst. En riddarroman skriven av Joseph Bédier, med sina jättar, drakar och kärleksdrycker.

 Historien handlar om det förälskade paret Tristan och Isolde som kämpar sig genom boken genom att göra rätt (vara ärliga). De hade en väldigt svår tid tillsammans, men det var värre när dem inte var det. Dem starka banden var starka redan från början när dem såg varandra, men blev odelbara när dem drack en kärleksdryck. De kunde inte hålla ihop därför Isolde var konung Marcs fru. Tristan och Isolde klarade inte att vara ifrån varandra så de flydde till skogs, men de tog sig tillbaka till slottet förmodligen för att det inte kändes rätt att försvinna när båda hade en bra relation med konung Marc. Konung Marc blir förargad och avvisar Tristan från landet med sorgen i sitt hjärta, men han vet att det är det enda rätta. När Tristan är iväg hjälper han andra hertigar och baroner. Efter att ha hjälpt hertig Hoël, får han hans dotters hand, Isolde med de vita händerna. Tristan försöker på många sätt få kontakt med Isolde den blonda men utan resultat. Han blir sårad av en förgiftad lans i en strid och insjuknar fort. Han ber då sin svåger att hämta Isolde den blonda för att få träffa henne en sista gång. Tristans fru har även hört en hemsk sak från sin egen man och bestämmer sig för att hämnas på Tristan. Hon säger att Isolde den blonda aldrig kom till honom. Tristan som inte hade så mycket tid kvar slutar då andas och dör. Isolde med de vita händerna lurade Tristan och ett tag senare stiger Isolde den blonda iland, och möts då av sorg. Hon förs till Tristan där hon lägger sig bredvid honom och dör av brustet hjärta.

Jag kan ju säga att min kompis hade rätt när han sa att jag skulle tänka Shakespeare i slutet. Något liknande som hände Romeo och Julia, men som jag aldrig trodde skulle hända. Jag kunde ju ana att något speciellt skulle hända, men inte så. Det är en sak författaren gör mycket bra, man kan inte förutse vad som komma skall. Det gör boken mycket mer spännande. 

Man visste inte så mycket om karaktärerna, utan det blev som en liten glipa mellan läsaren och dem. Man fick inget grepp om dem, man visste typ att de var kära i varandra, men så mycket mer visste fick man aldrig reda på, man fick inget djup i det hela. Isolde vet man knappt något om, mer än att hon växte upp på Irland och att hon skulle bli drottning där. Tristan däremot fick man ju i alla fall reda på vad som hände när Tristan var liten, men som sagt inget om Isolde. Kan det vara att man diskriminerat kvinnan i detta sammanhang, likaså pratas det bara om Tristans äventyr, att han dräper drakar och jättar. Medan Isolde sitter på slottet och är drottning åt Marc. 

Som jag skrivit i tidigare inlägg så tycker jag texten är gammalmodig, likaså boken och ibland kan det vara hyfsat svårt att förstå. Dels kan ju detta bero på att den säkert är lite mer anpassad till människorna på 1900-talet när Bédier skrev boken, och så är det ju förnyat en del så man ska lyckas förstå idag. Bédier har en tendens att lägga in egna tankar i historian också, och det kan också göra det lite jobbigt. För då vet man inte riktigt vad man befinner sig. Utan helt plötsligt är man förbi avsnittet.
Annars tycker jag boken var spännande, det händer alltid något. Så fort ett äventyr är över börjar ett nytt. Det gör att man nästan inte vill sluta läsa utan bara fortsätter tills ett nytt kapitel börjar. Då känner man att det är dags att sluta. Historien handlar om kärlek och äventyr kan man säga. Det är dem två största ingredienserna, och dessa två tillsammans bildar en spännande äventyrslysten kärleksberättelse. En sak som var väldigt typisk också var att Tristan var som en ”superman” genom hela boken. Han klarade av allt utan minsta lilla skråma (med några få undantag). När han väl blev skadad så var det rivsår, men då visade det sig istället att det var gift på de vapnen som skadat honom. Giftet var som kryptonit och gjorde honom försvagad, och i slutet gjorde det honom så svag att han dog.